Egentligen är jag ganska ensam. De nära vännerna är få, och såklart obeskrivligt underbart fina. Men sen då? Min telefonbok är stupfull på flyktiga bekantskaper, såna man kan ringa en söndag och bjuda på kaffe. Men sen då? Jag vet inte var min plats är, var är jag självklar? Vilka är det som aldrig skulle bjuda på kalas utan att bjuda in mig? Jag vet inte. Jag är livrädd för tystnaden. Vad skulle hända om alla glömde bort att jag fanns? Panik. Jag vill krama alla som betyder någonting, be dem att aldrig försvinna. Jag vill hålla om länge och pussa på kinderna och byta kompishjärtan som när man var liten.
Jag vill veta om jag också betyder någonting.
För jag känner mig ganska ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar