debbie vet inte

Var tog blottarna vägen?

debbie är vilse

Egentligen är jag ganska ensam. De nära vännerna är få, och såklart obeskrivligt underbart fina. Men sen då? Min telefonbok är stupfull på flyktiga bekantskaper, såna man kan ringa en söndag och bjuda på kaffe. Men sen då? Jag vet inte var min plats är, var är jag självklar? Vilka är det som aldrig skulle bjuda på kalas utan att bjuda in mig? Jag vet inte. Jag är livrädd för tystnaden. Vad skulle hända om alla glömde bort att jag fanns? Panik. Jag vill krama alla som betyder någonting, be dem att aldrig försvinna. Jag vill hålla om länge och pussa på kinderna och byta kompishjärtan som när man var liten.
Jag vill veta om jag också betyder någonting.
För jag känner mig ganska ensam.

debbie är en vandrade vinflaska

Timeout. Jag behöver en Timeout. Ni vet den där känslan när man vaknar på morgonen efter man festat och inte känner sig ett dugg bakfull och allmänt ångestfri? Innan man insett att man ligger på golvet eller halvt på soffan med kläderna fortfarande hängande på kroppen och smik överallt. Det kryper i kroppen när man börjar forska i sin mobiltelefon. I kameran. Bena upp kvällen. Minnas. Halvt minnas. Inte minnas alls. Man svär lite och reser sig upp och allt är lite svajigt helt plötsligt. Huvudvärken liksom kryper sig på. Smetar sig fast och händerna darrar. Man dricker vatten som till och med det smakar skit och sen måste man springa till toaletten och spy tills det bara finns en magkänsla kvar och resten är tomt. Sen spy lite till. Ögonen gråter av ansträngningen från uppkastningen och i spegeln syns inget annat än ett vrak som åter igen våldtagits av sina egna alkoholvanor. Med ångest i blicken och trötthet i själen.

Ett vrak.
Jag behöver en Timeout.

debbie har ett tips från gud

Åh, jag har hittat en ny taktik. Läser om de två bibliska städerna Sodom och Gomorra. Där försegick både det ena och det andra som kunde klassas som Bottenlös syndighet. Nu lyssnar ni noga va, för det är här det börjar bli spännande.

Gud var nämligen urless på människorna som hängde i dom där städerna och deras gränslösa knullande. Till och med homosex och djursex höll man på med. Gud tyckte det var synd att hon inte fick svära för det var precis vad hon ville göra åt den där förbaskade dekadensen som var så stinkande att man kände det hela vägen upp till himlaporten. Det började bli kniven på strupen för gamle Gud, kanske skulle hon till och med åka på böter om någon såg hur illa skött hennes lilla jordklot var. Så hon tänkte att "Vad sjutton, ingen skulle väl sakna dom där stoplskotten", handling och konsekvens - liksom. Vår kära Allsmäktige viftade lite med högerhanden och HIPS VIPS så friserade hon till alltihopa genom att dränka det hela i eld och svavel. Bara sådär, en random tisdag. Kanske var det då begreppet Burn in hell föddes? Eller inte.

Föresten! Glömde ju gamle Lot. Han och hans familj fick ju faktiskt överleva majbrasan. Lot, frugan och de två döttrarna. Men så var fruntimret hans såpass puckat att hon, trots förmaningar från både maken och Gud herself, vände sig om och SÅG PÅ STÄDERNA. Har ni hört på maken? Hon liksom kollade bakåt! Dumma kvinna! Så Gud viftade lite till och förtrollade henne som straff till - följ med noga nu - ett saltstod. Är det inte fantastiskt!

Och gamle Lot den skojaren, han började hänga i grottor för att ha någonstans att krubba och så, ni vet. Sen skaffade han visst ungar med sina två döttrar. Ungar som, trots att de fick salta maten med sin mormor och kalla sin morfar för farsa, växte upp till två rediga söner som i slutändan blev kungar. Ja, si, bibeln, är det inte fantastiskt?

Föresten! Istället för att, som vissa moderatpolitiker, hålla på att mesa med att förbjuda knullkompisar tycker jag istället vi ska ta vara på våra gamla kristna traditioner. Förvandla alla små slampiga ungdomar till saltstod istället! Eller varför inte begrava dom i svavel, då slipper vi ju spridningen av klamydia utan att behöva köpa in receptbelagda mediciner som kostar staten skjortan att subventionera.

Vad sägs? Alla som är med räcker upp en hand!

Debbie har en 50-talsmöbel till salu

Jag får ett sms från han som inte riktigt vill försvinna.
"Kom precis från modeveckan i Stockholm. Jobbigt att festa ihjäl sig på visningar med modeller och sprit. Eller hur? ;) Var du där?"

Okej din snygge jävel, vad vill du ha sagt? Jag har PMS och hade precis börjat glömma bort din existens, så cut the crap. Du är en 50-talsmöbel som jag behållt för att du varit så snygg men du är opraktisk, naggad i kanterna och jag börjar bli trött på dig. Ändå kan jag inte låta bli att bli både glad och besviken för att vi inte stötte på varandra. Jag tror det är därför du står kvar och samlar damm, jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha dig eller inte. Och jag har egentligen inget val heller, du är för tung för att lyfta ut själv nämligen, need assistance. Ge mig en karl som är snyggare, mer kreativ, mer framgångsrik, mer socialt kompetent än dig och som har fler intressen som går hand i hand med mina än vad du någonsin har haft. Jag vet, Gud, att det blir ett ganska svårt mission men, please, du kan väl försöka? Då minsann, när han dyker upp eller ramlar ner från himlen, ska den karln få hjälpa mig att bära ut den där gamla möbeln från min hjärna. En gång för alla.

Debbie är bakfull

Vi delar på en massa vin och lyssnar på musik. Murarna runt om det allra innersta luckras sakterliga upp. Faller sönder och pulveriseras. Där bakom gömmer sig allt möjligt som nog aldrig var menar att komma fram. Fascinationer, brinnande intressen och snedsteg. Alla ligger de där och väntar på att bli utsläppta. Vi delar på en massa mer vin och nu är våra själar som öppna sår. Det bara rinner ut en sanning efter en annan, det går inte att kontrollera fast något innerst inne liksom maler. Man har en aning om att det man är påväg att säga nog inte ska sägas, men det liksom ramlar ut iallafall.

Dagen efter kanske man ångrar sig, förmodligen. Gnuggar fingrarna mot en enträgen Huvudvärk som doktorsboken kallar vätskebrist. Att få ont av just det känns som ett hån, ett ologiskt sådant då man ska ha brist på något som man intagit flera liter av. Darrhänt dricker man sin Coca-Cola och blundar inombords.

Egentligen tror jag att känslan av att vara bakfull kommer från ansträngningen det krävs för att bygga upp murarna igen. Lappa ihop barriären som döljer det ingen ska se.
Kanske spyr man lite för att rymma alla spärrar som ska få plats där inne. Kanske sover man lite för att inte känna. Kanske ringer man någon och ber om ursäkt för ingenting. Eller så sitter man bara och blundar och koncentrerar sig på att pussla ihop sig själv. För har du tappat masken så krävs det en rejäl ansträngning för att få fast den igen.

Och...
Jag är bakfull. Nämnde jag det?

debbie är förundrad

min kollega som är 35nånting tycker att lars ohly är snygg.
jag tänker nästan inte ens skriva mer än så utan bara konstatera att ja, hon tycker han är snygg. och hon skrattade åt mig när jag berömde en scen i jarhead. komigen! det är en 25årig, svettig soldat som ligger och mjukhånglar med ett dinglande halsband i något slags tält någonstans. det är mil ifrån en (visserligen) svettig partikongress med en lars ohly i flanellskjorta framför halva sveriges vänsterkår. det är inte direkt ett spola tillbaka-moment vi snackar där.
så lets leave it där.

debbie är psykolog

igårkväll på ica insåg jag plötsligt vad det är jag omedvetet tar avstånd från då jag gång på gång springer bort från romanser när de blir för intima - beroendeställning. jag vill inte vara beroende av någon och jag vill defenitivt inte att någon ska vara beroende av mig. jag försvinner ju när jag känner för det. vill inte ha en ledsen röst i telefonluren som undrar var jag tagit vägen, när jag kommer hem igen, varför jag stuckit iväg. jag vill inte förklara det här med att andas, det är min sak. så jag håller avståndet. fysisk närhet är okej, sporadisk kontakt, kanske en weekendresa och lite flörtande. men inte mer. inga midsommaraftnar tillsammans. inga tre veckor i thailand. ingen nyckel som hamnar i någon annans nyckelknippa.

det är väl egentligen ganska tråkigt, att vara sin egen kärlek men det är frihet. det handlar inte om att det gör för ont när det tar slut, det handlar om att jag inte hittar någon början.

en till sak som ger mig panik är familjestressen. aj, det skär i öronen på mig när snoriga polarn&pyret-ungar skriker GLASS så fort de kommit innanför skjutdörrarna på mataffären. när docksöta barnansikten förvrids till monster som skriker och gnäller. på jobbet sitter småbarnsföräldrarna med hål i ögonen och berättar om chokladsmet på tapeterna och magsjukor och kids som vaknar 05.00 en lördag och vill gå ut och gunga. jag vill bara krypa under bordet. de lever inte sina liv längre - de lever ungarnas. en kollega medger i förtroende att hon har kris.

kollegan: jag har kris, debbie. du är ung, du är påväg, du lever. vet du vad jag gör? torkar barn i rumpan och pratar bejbisspråk. jag och min man är inte längre förälskade och gulliga med varandra - nej - vi är mamma lagar mat och pappa hämtar på dagis. vi har glömt bort att vi har en relation, det är som att vårat liv är schemalagt. och på kvällen när dom har somnat är vi så trötta att vi bara ser på teve eller sitter vid varsin dator. jag tror jag ska starta en blogg om min kris, vad tror du? usch.

debbie: (tänktänktänktänk något vettigt måste du väl kunna säga?!) oj. det låter ju inte så bra alls.. men en blogg är bra, bra ventilation. jag har en (syftar på den gamla). det är bra. men vet du vad! jag tycker ni borde åka på en weekend, bara du och din man. påminna er om varandra.

kollegan: jag vet.. jag läser din blogg. (debbie tänker helvetes fan helvete) men en weekend! är du galen! jag skulle ju sakna ihjäl mig efter barnen, nä, det blir det inget av! kanske en picknick, om grannen kan komma över. kanske.

alltså: worst case senario. tycka så illa om sitt liv att man kallar det en kris samtidigt som man inte gör någonting åt det. där vill jag aldrig någonsin hamna.
någonsin.

debbie börjar om

jag ska börja med att säga förlåt. jag har svikit mina läsare. i smyg har jag lämnat gamla ord bakom ryggen. sprungit därifrån - står ni kvar?

ni svek mig aldrig men ni blev för många. och plötsligt fanns ni i min bekantskapskrets. alla dessa tankar som aldrig syns i mina ögon, som jag vill äga själv, de tankarna läste ni. tolkade och misstolkade. det blev fel så jag börjar om. här och nu.

min hud är för nära det som händer där inne. skrapar man lite kommer allting fram så jag vågar inte låta er följa med. istället är det jag som går vidare. vi kanske ses igen men då är det mig ni träffar.

jag behöver andas ny luft.

och vi kanske borde presentera oss?
hej, jag heter debbie, och det här är min blogg.
välkommen hem.