Debbie är bakfull

Vi delar på en massa vin och lyssnar på musik. Murarna runt om det allra innersta luckras sakterliga upp. Faller sönder och pulveriseras. Där bakom gömmer sig allt möjligt som nog aldrig var menar att komma fram. Fascinationer, brinnande intressen och snedsteg. Alla ligger de där och väntar på att bli utsläppta. Vi delar på en massa mer vin och nu är våra själar som öppna sår. Det bara rinner ut en sanning efter en annan, det går inte att kontrollera fast något innerst inne liksom maler. Man har en aning om att det man är påväg att säga nog inte ska sägas, men det liksom ramlar ut iallafall.

Dagen efter kanske man ångrar sig, förmodligen. Gnuggar fingrarna mot en enträgen Huvudvärk som doktorsboken kallar vätskebrist. Att få ont av just det känns som ett hån, ett ologiskt sådant då man ska ha brist på något som man intagit flera liter av. Darrhänt dricker man sin Coca-Cola och blundar inombords.

Egentligen tror jag att känslan av att vara bakfull kommer från ansträngningen det krävs för att bygga upp murarna igen. Lappa ihop barriären som döljer det ingen ska se.
Kanske spyr man lite för att rymma alla spärrar som ska få plats där inne. Kanske sover man lite för att inte känna. Kanske ringer man någon och ber om ursäkt för ingenting. Eller så sitter man bara och blundar och koncentrerar sig på att pussla ihop sig själv. För har du tappat masken så krävs det en rejäl ansträngning för att få fast den igen.

Och...
Jag är bakfull. Nämnde jag det?