debbie är psykolog

igårkväll på ica insåg jag plötsligt vad det är jag omedvetet tar avstånd från då jag gång på gång springer bort från romanser när de blir för intima - beroendeställning. jag vill inte vara beroende av någon och jag vill defenitivt inte att någon ska vara beroende av mig. jag försvinner ju när jag känner för det. vill inte ha en ledsen röst i telefonluren som undrar var jag tagit vägen, när jag kommer hem igen, varför jag stuckit iväg. jag vill inte förklara det här med att andas, det är min sak. så jag håller avståndet. fysisk närhet är okej, sporadisk kontakt, kanske en weekendresa och lite flörtande. men inte mer. inga midsommaraftnar tillsammans. inga tre veckor i thailand. ingen nyckel som hamnar i någon annans nyckelknippa.

det är väl egentligen ganska tråkigt, att vara sin egen kärlek men det är frihet. det handlar inte om att det gör för ont när det tar slut, det handlar om att jag inte hittar någon början.

en till sak som ger mig panik är familjestressen. aj, det skär i öronen på mig när snoriga polarn&pyret-ungar skriker GLASS så fort de kommit innanför skjutdörrarna på mataffären. när docksöta barnansikten förvrids till monster som skriker och gnäller. på jobbet sitter småbarnsföräldrarna med hål i ögonen och berättar om chokladsmet på tapeterna och magsjukor och kids som vaknar 05.00 en lördag och vill gå ut och gunga. jag vill bara krypa under bordet. de lever inte sina liv längre - de lever ungarnas. en kollega medger i förtroende att hon har kris.

kollegan: jag har kris, debbie. du är ung, du är påväg, du lever. vet du vad jag gör? torkar barn i rumpan och pratar bejbisspråk. jag och min man är inte längre förälskade och gulliga med varandra - nej - vi är mamma lagar mat och pappa hämtar på dagis. vi har glömt bort att vi har en relation, det är som att vårat liv är schemalagt. och på kvällen när dom har somnat är vi så trötta att vi bara ser på teve eller sitter vid varsin dator. jag tror jag ska starta en blogg om min kris, vad tror du? usch.

debbie: (tänktänktänktänk något vettigt måste du väl kunna säga?!) oj. det låter ju inte så bra alls.. men en blogg är bra, bra ventilation. jag har en (syftar på den gamla). det är bra. men vet du vad! jag tycker ni borde åka på en weekend, bara du och din man. påminna er om varandra.

kollegan: jag vet.. jag läser din blogg. (debbie tänker helvetes fan helvete) men en weekend! är du galen! jag skulle ju sakna ihjäl mig efter barnen, nä, det blir det inget av! kanske en picknick, om grannen kan komma över. kanske.

alltså: worst case senario. tycka så illa om sitt liv att man kallar det en kris samtidigt som man inte gör någonting åt det. där vill jag aldrig någonsin hamna.
någonsin.